Har Sverige ingen empati?

Om denna blogg

Här är jag. Ny i stan. Ny i landet. Medelny i ålder. Är fru, mamma och matte.

Senaste blogginläggen av nyistan

• Ingen valhemlighet?
• Har Sverige ingen empati?
• Barnfamiljer är ett problem för Åkanten
• Är Uppsala bara studenter?
• Sopsorteringen i den här stan är usel

Läs alla blogginlägg från nyistan

Bland mina vänner i Uppsala så finns det stor omtanke. Folk man känner har man stor omtanke om. Man hjälper dem, man frågar hur de har det, man är förstående etc. Men för okända människor har folket i Uppsala ingen empati. Jo, man spelar empatisk (kan jag hjälpa, vill du ha min plats på bussen, skänker pengar till välgörenhet, håller upp dörrar etc) men då det gäller att verkligen försöka sätta sig in i en okänd människas situation, nej då handlar det bara om "jag" och "vad jag har rätt till".

Jag kan stå i trapphuset och min hund har precis fått en sticka i tassen, mina ungar gråter för de har feber, förkylning, har just ramlat 10 trappor, mina matkassar som jag bärt från butiken har gått sönder och alla glasburkar ligger i bitar med maten över hela trappuppgången. Så sant som det är sagt så är det nån som öppnar dörren och skriker "För helvete, få tyst på ungen". Jo, tack. Det önskar jag också. Och på riktigt, jag försöker. Och det här är nu en uppdiktad situation, men jag råkar ut för den överallt (och nej ungarna är inte speciellt ouppfostrade, hunden är ingen kamphund och jag försöker mitt bästa varje dag). Men jag får minst en utskällning i veckan för nåt som jag inte tycker är hela världen (barn bor på barnhem, folk krigar, folk svälter - det finns ju liksom värre saker än att mina ungar/hund/jag gör nåt som inte passar andra).

Som tex att jag hade bokat en tid hos en frisör i centrum som också har drop-in. Jag kommer in och där sitter en 15 årig kille. Frisören säger till mej att jag får komma och sätta mej. Samtidigt fräser 15 åringen. "jag var här först". Jo, det var han ju men jag hade ju bokat tid och han kom in på drop-in...

Många av de här grejerna kunde man säga till okända människor, men på ett vänligare sätt. Varför måste ord som "helvete" ingå i en uppmaning till andra människor? Är det så här det ska vara? Är det så här Sverige/Uppsala blivit? Är det så här jag vill att mina barn ska växa upp?

Många gånger får jag känslan av att den bakomliggande tanken är "jag har också rätt att vara här", "Ni stör mej", "Jag vill inte ha det så här", "jag", "min", "mina", "jag", "jag", "jag".

Nej, jag måste faktiskt erkänna att jag är besviken på Sverige. Jag har aldrig blivit behandlad så dåligt som här av okända människor (mina vänner är fantastiska!). Nästa gång just du tänker ge en uppmaning till någon som innehåller ordet helvete, stanna upp, tänk att det nog finns en orsak till att personen gör som den gör av en viss orsak, och de försöker kanske så gott de kan.

Empati för din okända medmänniska tack.

(Varför marknadsför sig Sverige med att det är så fritt - då så fort man faller ur ledet så är det någon som är polis, ropar "helvete", så att man ska rätta sig i ledet igen?)