Hundarna gillar oss inte

Om denna blogg

Här är min blogg som skall få inlägg om sånt som är skoj, kanske lite teknik och lite obekväma åsikter.

Senaste blogginläggen av johan

• Obekväma kulturer?
• Solen!
• Hundarna gillar oss inte
• Första dagen i värmen
• En lång dags resa mot natt

Läs alla blogginlägg från johan

Jag och Fanny sprang en vända, ner i byn och längst stranden. På tillbakavägen ett pit-stop i bageriet där vi hämtade upp nybakat lantbröd. Otroligt lyxigt att få så gott färskt bröd för 8 kronor. Efter frukosten begav vi oss ner hela gänget till affären som hade öppet dagen till ära. Storhandling, men sådana fynd och nödvändigheter som olivolja, ett halvkilo fetaost (kostar typ 60 kronor kilot i manuella disken), annan ost och massor med grönsaker och de sjukt goda apelsinerna. Kostade totalt 75 euro, så man kan nog inte påstå att maten är billig här, men med tanke på hur osten och grönsakerna smakar är det ändå prisvärt.

Efter att ha släpat upp dessa matvaror (som tur är har huset en sån där pensionärsvagn på hjul) i den branta backen till huset så gav vi oss ut på promenad. Jag och Anne tänkte försöka hitta två små kyrkor som skulle ha en vidunderlig utsikt. Vi hamnade istället i en olivlund och blev jagade av en arg hund som försökte bita Anne i benet.

Provade en annan väg som ledde förbi en massa riktigt pittoreska hus, men slutade i en återvändsgränd. Efter det gick vi en liten spurt uppför berget istället provade en annan väg men även där hamnade vi på privat område och fick avbryta. Rätt svettigt efter 45 minuters backig promenad, så det var skönt att bara sitta på balkongen i lite disigt väder och läsa innan lunchen som var den mest fantastiska greksalladen hittills, nu när det fanns obegränsat med feta och olivolja. Under lunchen bröt solen fram och vi la oss nere vid poolen och njöt!

På kvällen gick vi ner till stranden, barnen ville bada, i det där vattnet som jag ännu inte orkat känna på. Vi kan utgå från att det är kallt. Vi gick till tavernan Ammos som hade rekommenderats i Villa Veronicas gästbok av andra gäster. När vi stegar in där (om man nu kan stega in på en grekisk strand-taverna som egentligen inte har någon ingång eller särskilt tydliga gränser åt något håll) så möts vi av igenkännande leenden och välkomnanden. Kyparen undrar om jag tröttnat att sitta på balkongen med min dator, och jag inser att Marathonas är just så litet som vi upplevt det. Folk vet att vi är här, fok vet att vi bor i Villa Veronica och folk vet vad vi gör. Folk har antagligen diskuterat oss, våra personer och vår härkomst. Det känns på något sätt tryggt.

Vår servitör Erik, tilltalar oss på bruten svenska. Hans mamma är från Sverige visar det sig, därav språk-kunskaperna. Det är stor skillnad dock. Här på Egina är inte Svenskar lika många som på övriga turistorter man tidigare besökt, Egina är en grekisk ö, som i huvudsak finns till för greker. Det märks på sådant som skyltar i såväl butiker som på vägar. Väldigt ofta är det bara information på grekiska tillgängligt. Det märks också på personalen (här är det dock skillnad på Marathonas och Egina) i butikerna och restaurangerna, dom är trevliga på ett ärligare sätt, men dom är också lite avvaktande mot oss – det är inte inkastning och sälj, sälj, sälj som gäller till 100%.
 
Vi satte oss längst ner mot stranden och beställde in husets vin, som vanligt i Grekland i en halvliterskaraff. Gott, med någon lustig underton av apelsin. Smaken påminde på något sätt om sangria. Barnen badade och tycktes inte bekymra sig nämnvärt om den, av mig antagna, extremt låga temperaturen.

Till middag åt vi friterad bläckfisk (inte jag då), ugnsbakad feta-ost,  vitlöksbröd. Wilma åt spagetti bolognese vi andra delade på ett par pizzor, varav en var ”grekisk” med feta och stuff. Den var god :) Sitta 3 meter från stranden i solnedgången i shorts och t-shirt i mitten av april är dock en kryddning som gör sitt till.