Är du arg? Skratta!

Om denna krönika

Kim Holm heter jag och är student här vid Uppsala Universitet. Jag jobbar som krönikör samt vimmelfotograf för uppsala.com respektive uppsalavimmel.se Mina krönikor brukar handla om luddigt ploj som jag finner relevant. holomin@hotmail.com

Det är sanningens ord! Så brukade min pappa säga när jag inte trodde honom. Jag är relativt ifrågasättande, vill förstå saker förrän jag köper det. Men detta är ett undantag, när pappa sa att det är sanningens ord så är det så. Jag köpte det med hull och hår. Så nu, kära läsare, ska ni ta till er med den största möjliga auktoritet jag kan inskänka er: Är du arg? Skratta! - Det är sanningens ord!

Här i veckan blev jag så förtvivlat arg. Det var måndag och min tur att ha städvecka. Allting var tip-top, städat och fint. Förutom två stycken skräpkorgar... Fyllda till höjden med konserver och glasburkar. Tjejen som hade städvecka före mig var i köket. Jag sade till henne att det inte var tömt. Hon antydde att det var ölburkar i korgarna och att de som druckit dem borde gå ut med dem själva. Hon hade rätt, två av ölburkarna var mina, men olivburken, tonfiskkonserven, tomatflaskan var inte mina. Att jag inte kläckte ur mig att 80% av tjafset inte var mitt kan man fråga sig (läs: konflikträdd). Jag blev uppenbarligen helt paff, förväntade mig inte att hon skulle motsätta sig.

Nåväl. Jag tog själv ner korgarna, tömde dem mekaniskt, som om det hon sade var sanningens ord. Men, när jag gick upp till rummet igen brakade känslorna lös. Blev förbannad som få! Jag är en sådan person som inte tycker om att ha fel. Och tänk er scenariot när jag vet att jag har rätt men ändå lyder någon som har fel, då blir jag frustrerad. Vill skrika till hela världen hur det ligger till... Vänta lite, vad är syftet med den här texten då?

Tillbaka till ämnet! Ilskan fortsatte. Minuterna gick och det gnagde ännu. Försökte tänka positivt: Det tog två minuter av mitt liv, inte så farligt, eller hur? Det hjälpte inte. Att resonera logiskt fungerade inte!

Satte mig som en grönsak framför datorn och började surfa på en hemsida med roliga klipp. Det brukar jag göra som sista utväg när jag har ångest eller är deprimerad. Hittade en video där en kvinna klappar en uggla. Ugglan blundar när den blir smekt. Musiken i bakgrunden påminner om gröna ängar och lyckliga barn. Sedan vänder kameran mot en äldre uggla, som inte blir klappad. Musiken skiftar till något som påminner om drakula. Jag brister i skratt, kontrasterna blir så påtagliga.

Poff! Ilskan försvann. Min lärdom till er, kära läsare, är att ilska är en känsla och för att kunna diskutera med ilskan måste man tala till den med en annan känsla. Skrattet och glädjen sopar rent. Så tänk på det nästa gång du blir arg; skratta. Det är sanningens ord.

Kim Holm, 24 november 2011