"Det trodde jag aldrig"!

Om denna krönika

Skriver om saker som berör mig. Det kan gälla politiska vägval, kultur/samhällsfrågor och allmänmänskliga saker. Reflekterar gärna kring etik och moralfrågor. Om våra egna vägval och möjligheter att vara med och påverka i smått som stort. Kan du som läser mina krönikor spegla dina tankar i mina och fundera vidare, så är det bonus. Kanske väcker jag din debattlusta ??!! Har bott i Uppsala i 25 år men kommer från "stan". /Anders Johanson

Många ggr satte jag på mig strumpor med olika färger. Det kunde bli en marinblå och en svart, eller brun och en grön, eller i värsta fall en röd och en grön. Kul att kunna glädja andra med så små ting. Ibland tjänar defekter bra allmänmänskliga syften. Min gåva till omgivningen var ju även helt gratis. Allt roligt behöver inte kosta skjortan!  ”Det är saligare att giva än att taga” heter det ju. Åtminstone var det en del av innebörden i de texter man läste som konfirmand. I vuxen ålder instämmer jag i det, även om det är roligt att få saker av andra. Då menar jag inte en BMW utan ett uppskattande ord eller en spontan kram. Även om en BMW inte skulle vara helt fel!  Vem har mage att tacka nej till det?! Fast chansen är väl mindre än en promille förstås? Ungefär lika stor som att Sverige slutar sälja krigsmateriel till främmande krigförande länder??

Nå, till saken som den här krönikan egentligen handlar om. Kanske kan jag dra en parallell först?!

Vem eller vilka av oss mänskliga varelser har inte träffat på en lärare under våra skolår, som inte tyckt att vi varit duktiga på att sjunga, räkna, eller vem vet vad ? Spår som lätt etsar sig fast och blir till en sanning. ”Nej, det är ingen idé att försöka för jag kan ju inte”! Den frasen känner många igen sig i, eller hur?

Varken George Harrison eller John Lennon ansågs av en musiklärare de hade under sin skolgång vara musikaliska?? Så, varför inte ompröva så kallade sanningar, som vi går och bär på? Man behöver ju inte vara värdelös eller bäst? Livet är nog lite mer gråskala än svart-vitt? Grått kan vara bra, fast det låter lite beigt.

Humlor kan inte flyga heter det ju. Det ska inte gå! Men, visst flyger humlorna!! Dom har bara inte fått höra av någon att det inte är möjligt. Kan humlor kommunicera med andra flygfän? Ja, inte vet jag??  Även om dom fått någon insideinformation av en geting eller fluga, så har dom ”slagit dövörat till”.

Osäkerheten i fråga om färger och nyanser har hämmat mig på alla möjliga områden. Att beskriva färgerna på en fågel jag sett, eller  t ex vilken slips som passar till min övriga klädsel? Situationerna och exemplen äro otaliga!!

Att ströva i naturen har ändå alltid känts skönt och varit ett sätt att stressa av, även om jag inte ser smultronen eller kan uppfatta all nyansrikedom .

Så häromdagen styrde jag kosan till ÖB. Nej, inte i något militärt syfte, utan till överskottsbolaget, Ö&B, som  numera är det korrekta namnet. Kan rekommendera ett besök där, för varför betala mer än man behöver för exakt samma vara??

” Har ni kikare”,  frågar jag en kvinnlig expedit? Jag hade inte förväntat mig ett positivt svar och inte heller kunnat lista ut platsen där de förvarade, som det visade sig två sorters kikare. ”Om det finns några, så finns de i kassan”, löd hennes svar.

Överrumplad fann jag mig snart stående full av förväntan vid en kassa .

Fem minuter senare var jag med kikare! Men, först bad jag mannen i kassan om hjälp att välja. Jag, som aldrig ansett mig teknisk nog. Prisskillnaden var knappt en tia. Den större modellen var till och med billigare, vilket ställde till det för mig. Aftonbladet eller Expressen? Den större eller den mindre? ”Ta den mindre, jag tycker den är bättre”, sade mannen i kassan. Efter lite övertalning så slog jag till.

Idag cyklade jag ut till Vindbron längs med Fyrisån,  med min nyinköpta kikare stolt placerad i sin väska tryggt hängande i svångremmen. 

Jo, jag såg en svan och en fiskmås!! Kanske kommer jag inte att bli en framstående ornitolog, eller ens en bra amatör, men det känns rätt bra ändå. Troligtvis säger jag fel på färgerna när jag ska beskriva en fågel jag sett, men vad spelar det för roll??  Jag kommer att se färgerna på mitt eget lilla vis, och ha ytterligare en orsak till att ta mig ut i naturen. En anledning till att ta med kaffetermos och bulle är ju heller aldrig fel.

Du som läser har säkert fattat poängen för länge sedan. Prova på och gör det där, som du inte tror att du kan. Var inte rädd för att göra bort dig eller misslyckas. Du behöver ju inte bevisa något för någon annan, eller hur?  Kanske tänker du en dag för dig själv ungefär samma sak, som namnet på min krönika,  dvs;  ” Det trodde jag aldrig”!

 Anders Johanson