En ständigt "tickande bomb"!!

Om denna krönika

Skriver om saker som berör mig. Det kan gälla politiska vägval, kultur/samhällsfrågor och allmänmänskliga saker. Reflekterar gärna kring etik och moralfrågor. Om våra egna vägval och möjligheter att vara med och påverka i smått som stort. Kan du som läser mina krönikor spegla dina tankar i mina och fundera vidare, så är det bonus. Kanske väcker jag din debattlusta ??!! Har bott i Uppsala i 25 år men kommer från "stan". /Anders Johanson

Såg nyligen ett tv-program om sjöpiraterna i Somalia. Fattiga grabbar som får sin identitet genom att tillhöra en grupp som under vapenhot bordar fartyg, tillfångatar gisslan och begär enorma lösensummor. Jämförelsen Somalia och Sverige kanske känns lite långsökt, men fenomenet och farorna som leder in i utanförskap och kriminalitet verkar vara de samma.

Företrädesvis pojkar och yngre män, som inte känner att samhället är till för dom. Män som på olika sätt har svårigheter att integreras. Söner som har fäder som inte hittat sin plats i deras nya hemland. Även ungdomar med svenska föräldrar, men framförallt invandrarkillar som tappat hoppet och inte ser möjligheter att ta sig in i samhället.

En stigmatisering som ökar risken att ta saken i egna händer med ett liv i skuggsidan utanför samhällets lagar och råmärken som följd..

En vi mot dom – känsla, där samhället  är dom och ses som svikaren. Vad har dessa män att förlora? Ingenting eller allt? Kanske deras känsla säger både och?

När ger man upp hoppet? Vilka droppar är det som just är de mekanismer som ger ett liv in i olika typer av kriminalitet ??

De arbetslösa och fattiga i de franska förorterna och den stigmatisering som många känner där, speglades i ett intressant program i Sveriges television här för leden. Män i utanförskap, som är en tacksam och välkänd rekryteringsbas för bl a maffian, som genom historien just rekryterat arbetslösa och fattiga män till sina organisationer. Bättre att vara farlig än att vara en nobody. Möjligheten till snabba cash finns, som kan ge dessa individer en möjlighet till ett helt nytt liv både ekonomiskt, materiellt. För att inte tala om status och identitet. Dessa personer tjänar många gånger som förebilder för andra som är frustrerade av att bli förpassade till samhällets periferi och ett liv i social och ekonomisk misär utan framtidshopp.

Bilbränder, och upplopp är något som nu för tiden oftare ingår i medias nyhets rapportering från segregerade områden utomlands och i det svenska samhället.  Att rätt och slätt ta för sig genom bl a ”smash and grabrån” är något som blivit en allt vanligare företeelse. Ett liv och en karriär i droghandel och annan kriminalitet blir för många unga män det enda kvarstående alternativet.

Bryr sig samhället på riktigt? Satsas det tillräckligt på förebyggande arbete? Har samhället gett upp?

Frågorna är lika många som brännheta potatisar. Insatser för att förebygga och bryta negativa, destruktiva mönster in i kriminalitet måste vara av största prioritet för vårt "gemensamma" samhälle.

För stora spänningar och en ökande polarisering i fattiga och rika är och ger ett farligt samhälle. Vinnare och förlorare. Dom med arbete och de som inte har. Att ha eller inte ha, att tillhöra eller inte! Innanför eller utanför. Allt kan väl ändå inte bara vara plånboksfrågor??  Snart tänker var och en bara på sig själv, förblindade av lönebesked som talar om större köpkraft.

Hur länge kan vi blunda för den växande tickande bomben som finns i vårt svenska samhälle??

Vilket samhälle vill vi ha? Ett individuellt av egoismen präglat med tilltagande kriminalitet och utanförskap, eller ett som angår, där så många som möjligt kan ingå???

Trots de av Anders Borg redovisade siffrorna som vittnar om en i Sverige stark ekonomisk tillväxt. Ett samhälle är och blir aldrig starkare än dess svagaste länkar!

Tack för ordet.

Anders Johanson