Folk i fack

Om denna krönika

Kim Holm heter jag och är student här vid Uppsala Universitet. Jag jobbar som krönikör samt vimmelfotograf för uppsala.com respektive uppsalavimmel.se Mina krönikor brukar handla om luddigt ploj som jag finner relevant. holomin@hotmail.com

Allt började när vi var apor, då var det användbart att kunna placera djur i olika fack. Tänk er lille homo sapiens för hundra tusen år sen. Han smyger runt med en vass sten, letar efter ett passligt byte. Då var det av värde att veta om lejonen och att dessa är farliga. Lille homo sapiens visste även att rådjur kan man ge sig på. De vågar inte attackera så bara man överlistar det kan man få sig mat så det räcker och blir över. Dessa kunskaper att döma djur vid första anblick var av värde. Lille homo sapiens behövde inte vid varje möte analysera djuret och se hur det beter sig för att dra slutsatsen om det är farligt eller ej. Detta var en automatisk mekanism som ökade lille homo sapiens överlevnadschans.

I dagens samhälle möter vi sällan på lejon och farliga djur. Det kan förstås hända om vi aktivt beger oss till skogen och söker upp dessa. Men likaväl har vi kvar mekanismen som stoppar folk i olika fack vid första anblick.

Denna mekanism underlättar för hjärnan. Vi behöver inte lägga energi på att analysera hur personen verkligen är, bara att slänga denne i ett stereotypiskt fack. Är personen en man så tycker denne om bilar, är personen en kvinna tycker denne om barn eller är personen en katolsk präst så tycker denne om små pojkar.

Hur bra är det egentligen att vid första anblick döma och kategorisera en person? Är det inte bättre att låta personen tala för sig själv och visa sitt sanna jag? Att spränga sina stereotyper är ett nöje, överlista ens apmekanism likaså. Det är smidigt att dra alla över en kam men då ger man inte personen en chans att visa sitt riktiga jag.

Kim Holm, 13 april 2010