Här är ritningen till livet!

Om denna krönika

Kim Holm heter jag och är student här vid Uppsala Universitet. Jag jobbar som krönikör samt vimmelfotograf för uppsala.com respektive uppsalavimmel.se Mina krönikor brukar handla om luddigt ploj som jag finner relevant. holomin@hotmail.com

Förra veckan fick jag den nyaste biten i mitt världspussel. Det är på en intervju, under mötet utvecklar det sig till ett samtal som i sin tur evolverar till en föreläsning där jag är talaren. Jag öppnar upp mej om vad jag tycker och tänker, vad jag tror på, vad min passion är och varifrån denna törst kommer.

Intervjun avslutas och från ha varit bitter går jag sprudlande av glädje hem.

Varför blev jag lycklig? För det första får jag prata om mina intressen. För det andra är det en mottagare som lyssnar och vars följdfrågor är befogade. För det tredje fungerar det som en bekräftelse.

Jag befinner mej i en lycklig sfär och den befläckar även intervjuaren, han blir betingad med lycka. Jag projicerar mina tankar på honom och när han håller med leder det till rapport och en känsla av att vi är på samma våglängd. En fjärde orsak är att vi människor älskar att få prata, speciellt när det handlar om oss själva - inget att sticka under stolen med.

Varför vill människor prata ut? Vi är flockdjur och jag vill påstå att det hela går tillbaka till bekräftelsen att bli sedd och förstådd i ett socialt sammanhang. Mycket inom psykologverksamheten handlar om att bli hörd och den där intervjun fyller en liknande funktion som ett möte med psykolog. Helt naturligt att det är tillfredsställande att få vädra sina tankar - jämfört med att gå runt och älta sina funderingar.

Vad kan vi dra för lärdom? Okej, att vi vill bli bekräftade är ingen nyhet – men om vi ser tillbaka på anekdoten kan vi vända på myntet och bidra för andra genom att själv vara mottagare, lyssnare.

I en diskussion är det lätt hänt att egot bubblar upp och man vill berätta vad man tycker om saken. Ibland vill man så mycket att man inte tar i beaktning de andras synpunkter utan bara kör sitt race. Det är här, med vår nya lärdom, vi kan luta oss tillbaka och verkligen höra vad den andra har att säga. Det skapar en genuinare kontakt där egot inte tar för mycket onödigt utrymme.

Låt folk babbla! Du som lyssnare upplevs vänligare och får ökat förtroende samtidigt som den som talar blir bekräftad och sedd, win/win. Använd denna insikt som verktyg till att skapa en bättre och socialare värld för dig själv, för oss alla.

Kim Holm, 20 september 2011