Tjena, Kim, er kameleont här!

Om denna krönika

Kim Holm heter jag och är student här vid Uppsala Universitet. Jag jobbar som krönikör samt vimmelfotograf för uppsala.com respektive uppsalavimmel.se Mina krönikor brukar handla om luddigt ploj som jag finner relevant. holomin@hotmail.com

Inte för att vara fåfäng, men det där beskriver inte riktigt mig.

Kameleont, kan förändra färgen i sina hudceller för att passa in i olika miljöer.

Det där låter mer som mig, i alla fall i en symbolisk bemärkelse.

Det var när jag var på promenad med två tjejkompisar som jag kom på att jag verkligen är och kan vara en kameleont. Jag i mitten, min persiska kompis på höger sida, min afrikanska på vänster. Båda mörkt hår, mörka ögon, mörk hy, hela kittet så att säga. Min vän till vänster säger till mig:

-Kim, du är den enda invandraren här, vi andra är födda i Sverige – du är med andra ord blatten i gänget.”

Vi garvade.

-Abo kompis!

Aldrig hon trott hon skulle få säga sådant till en blond ljusögd person som heter Holm och inte Hussein i efternamn.

En annan gång tog jag femmans eller tvåans buss åt fel håll. Hamnade ute i gamla Uppsala. Busschauffören, mellanöstern utseende, sade att nu är vi vid ändstation. Jag lade fram min ursäkt och frågade om jag får sitta på tills vi kör igen. Han ryckte till:

-Varifrån kommer du?

Studentvägen sade jag fyndigt.

-Nej, nej, nej, vilket land?

Finland berättade jag. Han sprack upp som en sol, började berätta om sin familj och sitt land. Om hur vi invandrare måste jobba för att klara oss i det svenska systemet. Lätt framåtlutad höll jag med honom, nickade medhållande och tror till och med jag sade:

-Vi måste jobba på bror.

Inget visste han att jag hade svenska som modersmål och hade flyttat hit frivilligt. Men ändå, vi hade någonting gemensamt – vi var båda invandrare. Givetvis behövde jag inte betala för någon ny biljett, fastän jag egentligen borde.

Men mestadels är jag som er etniska svenskar. Ser likadana ut som er bara att jag har lite högre kindben, och sen när jag öppnar käften låter jag uppenbarligen som mumin. Men annars kan jag ta vilket läger jag vill. Anpassa mig för att klara mig bäst. Vända paraplyt mot regnet och äta kakan men samtidigt ha den.

 

”vi måste jobba på bror.”

 

Kim Holm, 24 oktober 2011